Det mänskliga känslosystemets djupa struktur: Introduktion till Interpersonell Acceptans – Avvisande Teorin (Interpersonal Acceptance-RejectionTheory)
Ronald P. Rohner, Jennifer E. Lansford
First published: 13 December 2017
https://doi.org/10.1111/jftr.12219 - Volume 9, Issue 4 Pages 426-440.
Nedan görs, med Ronald Rohners tillstånd, till svenska översatta utdrag ur artikeln.
Enligt (IPARTeori) kan interpersonell acceptans och avvisande i olika kulturer och andra sociodemografiska grupper konsekvent förutsäga den psykologiska och beteendemässiga anpassningen hos barn och vuxna (Rohner, 1986, 2004). Målen med denna artikel är att ge en beskrivning av de viktigaste principerna för IPARTeorin, sammanfatta resultat från empiriska tester av teorin, och föreslå framtida forskningsinriktningar knutna till de andra artiklarna i denna speciella samling samt att utveckla forskningsfältet framåt.
Empiriska undersökningar av IPARTeorin
Det finns två huvudtyper av studier som innebär empiriska tester av IPARTeorin. För det första har etnografiska studier som använder deltagande observationsmetoder i en viss kulturell grupp givit rika kvalitativa data om hur föräldrar visar acceptans eller avvisande, och hur barn uppfattar sina föräldrars beteenden i olika sammanhang (t.ex. Rohner & Chaki-Sircar 1988). Vissa etnografiska forskningar jämför två eller flera distinkta kulturella grupper, såsom en sex månader lång etnografisk och kvantitativ psykologisk fallstudie av 349 ungdomar i åldrarna 9 till 16 år i St. Kitts, Västindien (Rohner, Kean & Cournoyer 1991), och en sex månader lång etnografisk och kvantitativ psykologisk fallstudie av 281 ungdomar i åldrarna 9 till 18 år och deras föräldrar i ett fattigt afroamerikanskt och euroamerikanskt samhälle i sydöstra Georgia, USA (Rohner, Bourque & Elordi 1996). Med hjälp av etnografiska rapporter sammanställda från 101 icke-industrialiserade länder, fann man att föräldrars acceptans–avvisande var associerat tvärkulturellt med barns och vuxnas psykologiska anpassning (Rohner 1975).
För det andra har kvantitativa studier, inklusive intervjuer, beteendeobservationer och självrapporterade frågeformulär genomförts i många länder och med demografiskt olika populationer. De flesta av dessa studier har använt Parental Acceptance–Rejection Questionnaire (Rohner 2005b), Parental Acceptance–Rejection/Control Questionnaire (Rohner 2005c) och Personality Assessment Questionnaire (Rohner & Khaleque 2005). Dessa kvantitativa studier har visat att upplevd föräldraacceptans under barndomen och upplevd acceptans av anknytningsfigurer i vuxen ålder är associerade med psykologiska, sociala, beteendemässiga, emotionella och andra positiva utfall, inklusive altruism, positivt socialt beteende, positiv livskänsla, psykologisk uthållighet, positiva studieresultat, känslor av emotionell säkerhet och socialt ansvar (se Rohner 2017).
Till exempel visade en longitudinell studie av barn och föräldrar i nio länder att barns uppfattningar om sina föräldrars acceptans var associerade med färre efterföljande psykologiska och beteendemässiga problem, även efter att ha tagit hänsyn till tidigare psykologiska och beteendemässiga problem och felkällor så som social önskvärdhet (Putnick et al., 2014).
I en undersökning med frågor till 4,300 ungdomar i 12 länder (från Afrika, Asien, Australien, Europa, Mellanöstern, och Nord- och Sydamerika) om de specifika saker som deras föräldrar eller vårdnadshavare gör som får dem att känna sig älskade, bekräftades att ungdomar själva i olika länder uppfattade aspekter av emotionellt stöd, såsom uttryck för tillgivenhet och uppmuntran, samt avsaknad av fientlighet eller aggression från föräldrarna, som uttryck för föräldrakärlek eller acceptans (McNeely & Barber, 2010).
Dessutom visade en meta-analys av 18 instrumentella värden (Rokeach, 1973), som karaktäriserades som önskvärda eller eftersträvansvärda beteendeen i 334 studier—representerande 41,975 deltagare i 30 länder—att värdet av “kärleksfull, tillgiven, ömsint” rankades som tredje i alla inkluderade länder, strax efter det värde som rankats som nummer ett “ärlig, uppriktig, sanningsenlig” och det som rankats som nummer två “ansvarstagande, pålitlig, pålitlig” (Hanke & Vauclair, 2016).
Tolv meta-analyser har testat de centrala postulaten av IPARTeorin baserat på 551 kvantitativa rapporter som representerar ett samlat urval av 149,440 respondenter i 31 länder (t.ex., Khaleque, 2013; Khaleque & Ali, 2016; Rohner & Khaleque, 2010). Dessa meta-analyser bekräftar IPARTeorins centrala postulat att moderns och faderns acceptans tvärkulturellt förutsäger psykologisk anpassning hos både pojkar och flickor, och att mäns och kvinnors psykologiska anpassning tvärkulturellt är associerad med deras minnen av både moderns och faderns acceptans under barndomen. Dessutom är både mäns och kvinnors psykologiska anpassning tvärkulturellt associerad med deras uppfattningar av deras intima partners acceptans, utöver minnen av föräldraacceptans–avvisande under barndomen (Khaleque & Rohner, 2011; Khaleque, Rohner, & Laukkala, 2008).
Oavsett respondenternas kulturella och sociodemografiska egenskaper tenderar erfarenheten av föräldraacceptans eller avvisande att vara associerad med psykologisk anpassning eller missanpassning så som postuleras i underteorin om personlighet (Personality Subtheory). En meta-analys visade att 3,433 ytterligare studier, alla med icke-signifikanta resultat, skulle krävas för att motbevisa slutsatsen att upplevd föräldraacceptans–avvisande är tvärkulturellt associerad med barns psykologiska anpassning mätt med Personality Assessment Questionnaire (Khaleque & Rohner, 2002). Den studien visade också att 941 sådana studier skulle krävas för att motbevisa denna slutsats bland vuxna. Alla effektstorlekar som rapporterades i meta-analysen var statistiskt signifikanta. Dessutom visade resultaten ingen signifikant heterogenitet i effektstorlekar i olika urval tvärkulturellt, eller inom amerikanska etniska grupper.
Den meta-analysen visade också att oavsett kultur, etnicitet eller geografisk plats, förklaras ungefär 26% av variationen i barns psykologiska anpassning och 21% av variationen i vuxnas anpassning av upplevd eller ihågkommen acceptans–avvisande under barndomen från modern och fadern (Khaleque & Rohner, 2002). Dessa resultat stöder IPARTeorins förutsägelse att storleken på relationen mellan upplevd acceptans–avvisande och psykologisk anpassning sannolikt är starkare under barndomen medan barnen fortfarande är under föräldrarnas direkta inflytande (Rohner, 1986). Men fortfarande är det en betydande del av variationen i barns och vuxnas anpassning som förklaras av kulturella, beteendemässiga, genetiska, neurobiologiska och andra faktorer (t.ex., South & Jarnecke, 2015).
Bevis på robustheten i uttryck för acceptans–avvisande, tillsammans med bevis på de generaliserbara psykologiska effekterna av upplevd acceptans–avvisande, ledde till formuleringen av begreppet relationell och diagnosen kallad acceptans–avvisande syndromet (Rohner, 2004). Detta syndrom består av två komplementära uppsättningar faktorer. För det första visar nästan 500 studier att barn och vuxna verkar organisera sina uppfattningar om interpersonell acceptans–avvisande runt samma fyra klasser av beteenden, inkluderande värme–tillgivenhet, fientlighet–aggression, likgiltighet–försummelse, och odifferentierat avvisande (se Rohner & Khaleque, 2010, för en översikt). För det andra stödjer tvärkulturella och meta-analytiska bevis slutsatsen att barn och vuxna som upplever sin relation med föräldrar och andra anknytningsfigurer som avvisande tenderar att själva rapportera denna specifika form av psykologisk maladaptation specificerad i underteorin om personlighet (personality subtheor, t.ex., Khaleque & Rohner, 2002). Tillsammans utgör dessa två klasser av beteenden ett syndrom, eller en konstellation av samtidigt förekommande beteenden, egenskaper och dispositioner. Varje enskild psykologisk disposition, såsom ilska, fientlighet eller aggression, kan hittas i andra tillstånd; det är den fullständiga konfigurationen av dispositioner som utgör syndromet. Sammanfattningsvis tyder dessa bevis på en djup struktur i det mänskliga känslosystemet som sannolikt har en biokulturell och evolutionärt adaptiv grund.
Neurobiologiska och neuropsykologiska samband med avvisande
Många av effekterna av upplevt avvisande återfinns också i utvecklingstraumastörning och i posttraumatiskt stressyndrom när ungdomar upplever upprepade trauman under en längre tid och utvecklingsperioder (Courtois 2004). Hypervigilans, ångest, depression, drogmissbruk, självhat, problem med interpersonella relationer och självmordsbenägenhet är bland de gemensamma effekterna av upplevt avvisande, utvecklingstraumastörning och posttraumatiskt stressyndrom (t.ex. Courtois 2004; Rohner & Khaleque 2010).
Smärtan av upplevt avvisande är verklig (MacDonald & Leary 2005). Hjärnavbildningsstudier (fMRI) avslöjar att den främre cingulära cortexen och den högra ventrala prefrontala cortexen aktiveras när människor känner sig avvisade, precis som de gör när de upplever fysisk smärta (Eisenberger 2015). Dessutom tyder resultat från både djur- och människostudier på att emotionellt trauma under barndomen kan påverka hjärnans struktur och funktion på andra sätt (t.ex. Marusak, Martin, Etkin & Thomason 2015). Till exempel kan emotionell försummelse under barndomen vara en betydande riskfaktor för cerebral infarkt senare i livet (Wilson et al. 2012).
Dessutom är upplevt avvisande och andra former av långvarigt emotionellt trauma ofta inblandade i förändringar i hjärnans kemi (Ford & Russo, 2006). Utöver detta hade vuxna som rapporterade att de upplevt barndomstrauma, särskilt emotionella övergrepp, en minskad volym av amygdala jämfört med kontrollpersoner som inte hade sådana erfarenheter (Souza-Queiroz et al., 2016). Försämrad funktion i denna del av hjärnan skapar en sårbarhet för att symptom internaliseras och skapar överdriven och generaliserad ångest och emotionella reaktioner, vilket därmed predisponerar individer för humör- och ångeststörningar (Birn, Patriat, Phillips, Germain, & Herringa, 2014). Dessutom är vuxnas minnen av emotionell misshandel i barndomen associerade med påtagliga volymminskningar av mediala prefrontala cortex, som spelar en viktig roll i regleringen av emotionellt beteende (Van Harmelen et al., 2010). Dessa resultat ger en viktig länk i att förstå den ökade emotionella känsligheten hos många vuxna som blivit avvisade som barn. Effekten av dessa och andra neurobiologiska och neuropsykologiska förändringar kan i slutändan orsaka att barns centrala nervsystem och psykosociala utveckling störs (Ford, 2005). På den positiva sidan är att tidiga erfarenheter av moderlig omvårdnad bland förskolebarn är starkt förutsägande för en större hippocampusvolym hos samma barn i skolåldern (Luby et al., 2012). Dessa resultat är viktiga eftersom hippocampus är en del av hjärnan som är central för minne, emotionell reglering och stressmodulering, vilka alla är nödvändiga för hälsosam social och emotionell anpassning. Dessutom aktiveras olika delar av hjärnan hos vuxna som är förälskade jämfört med vuxna som nyligen blivit avvisade av sina partners (Fisher, Aron, & Brown, 2005). Dessa neurobiologiska substrat ger en viktig förklaring till den tvärkulturella konsistensen av kopplingar mellan interpersonellt avvisande och psykologisk och beteendemässig maladaptation.